Madeleine

IBLAND

Man vet att tiden ska komma, att flera gånger under livet kommer man förlora människor man älskar. Hur jobbigt det än må vara så måste man ta sig igenom det. Det är det enda jag vet. Allt jag känner just nu är tomhet. Jag har aldrig känt mig såhär tom, ensam och hjälplös. Att inte kunna göra någonting förutom att säga ''jag älskar dig farmor'' 100 gånger om så länge man har chansen.

Solen skiner ute, det är varmt och man borde vara ute, hitta på saker, sitta på uteserveringar och allt det där. Men det går inte, för jag orkar inget annat än att bara få gråta ut och jag vet att det är okej. Man måste acceptera livets gång hur ont det än må göra.

Det jobbigaste är att jag både somnar och vaknar med sådan otrolig tomhet, jag känner ingenting. Det känns som jag är död och bara går runt. Åker till jobbet, ler lite för att inte få jobbiga frågor, åker hem, ringer 10 samtal till pappa och kollar om farmor fortfarande lever. Repeat. Det har gått två dagar sedan jag kom hem från karlskoga, det känns som en evighet. Det jobbigaste är att inte kunna vara på plats hela tiden, återgå till vardagen och göra allt som måste göras. Vara ensam. Hur ska jag hitta orken. Fyfan vad ledsen jag är och fyfan vad jobbigt livet är ibland. 

Ta hand om er och om ni får chansen, krama era nära och kära lite extra mycket ikväll <3

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas